Hur man kan förändras....
Ibland kan man ha sånna här "känsliga" dagar och en sån har jag idag...
Jag har haft en helt underbar dag på jobbet, absolut inga kompikationer utan varit ute och shoppat med världens goaste kille, spelat fotboll i över en timme (tålamodet brukar vanligtvis vara i 5 min) och bara fått massa uppskattning och fina ord.
Lycka!
Nu har jag precis kikat på Spårlöst och grinat som få! I och för sig så har alltid dålig behandling av barn berört mig mycket men för några år sedan hade jag bara blivit förbannad och svurit mig svettig! Grina visste jag knappt vad det var utan då va hård och stark det enda som fanns. Tycker själv att det är rätt otroligt att från en totalt okänslomässig uppväxt, idag ha så mycket känslor att det både räcker och blir över... fascinerande att man kunna bli allt det sina färäldrar inte är...
Den personen jag då var.... obrydd, visade så lite känslor som möjligt, klarade mig själv och behövde ingen mm. är så gott som borta!
Frihet!
Pratade med Rogga för någon dag sedan om något jag såg när jag va ute och åkte buss... Det var en kille i min ålder som var blind och skulle gå över ett övergångsställe mitt i stan. Han stapplade, näst intill snubblade på trottoarkanterna, gick in i stolpen och höll på att fälla varenda förbipasserande med sin långa vita pinne som fumlade runt framför benen på honom. Jag drog slutsattsen att han måste ha förlorat synen nyligen och att det här var början på hans nya "vardagsliv".
Kan ni tänka er??
Och vi gnäller om vikt, dålig hårdag, ingen oxfilé i helgen, favorit ölen är slut på systemet osv
Man är ju så otroligt lyckligt lottad!!
Personligt inlägg men tänkvärt!
Kram och godnatt!
Jag har haft en helt underbar dag på jobbet, absolut inga kompikationer utan varit ute och shoppat med världens goaste kille, spelat fotboll i över en timme (tålamodet brukar vanligtvis vara i 5 min) och bara fått massa uppskattning och fina ord.
Lycka!
Nu har jag precis kikat på Spårlöst och grinat som få! I och för sig så har alltid dålig behandling av barn berört mig mycket men för några år sedan hade jag bara blivit förbannad och svurit mig svettig! Grina visste jag knappt vad det var utan då va hård och stark det enda som fanns. Tycker själv att det är rätt otroligt att från en totalt okänslomässig uppväxt, idag ha så mycket känslor att det både räcker och blir över... fascinerande att man kunna bli allt det sina färäldrar inte är...
Den personen jag då var.... obrydd, visade så lite känslor som möjligt, klarade mig själv och behövde ingen mm. är så gott som borta!
Frihet!
Pratade med Rogga för någon dag sedan om något jag såg när jag va ute och åkte buss... Det var en kille i min ålder som var blind och skulle gå över ett övergångsställe mitt i stan. Han stapplade, näst intill snubblade på trottoarkanterna, gick in i stolpen och höll på att fälla varenda förbipasserande med sin långa vita pinne som fumlade runt framför benen på honom. Jag drog slutsattsen att han måste ha förlorat synen nyligen och att det här var början på hans nya "vardagsliv".
Kan ni tänka er??
Och vi gnäller om vikt, dålig hårdag, ingen oxfilé i helgen, favorit ölen är slut på systemet osv
Man är ju så otroligt lyckligt lottad!!
Personligt inlägg men tänkvärt!
Kram och godnatt!
Kommentarer
Postat av: fian
De var de verkligen! känslor, de kan man kalla de!
Trackback
